När jag körde mot Horshaga i lördags funderande jag på om det skulle komma någon till morgonens träff. Tiden just nu oroar många och vi vet kanske inte riktigt hur vi behöver göra för att både leva, glädjas åt dagen och samtidigt följa de riktlinjer som ställs från andra.
En morkulla lyfter framför bilen, en hare sprätter iväg när den träffas av strålkastarens sken. Rådjuret ökar steget så den kommer av vägbanan och fyra trastar sitter uppburrade mot kylan, ovilliga att alls flytta på sig där jag kommer sakta körande i gryningen.
Väl framme och parkerad kom det flera bilar och vi blev tillslut nio som njöt den magiska morgonens ljus och fågelsång. Vi räknade 19 spelande orrtuppar, det fanns fler både västvart och nordost men dem såg vi inte. Totalt rör det sig kanske om ett så stort spel som 25-30 orrar.
Tranorna hälsade solens uppgång, i början med ett klapper som närmast liknar en tändkulemotor, därefter kom deras ljudliga trumpetande en lång stund innan de lyfte på stora vingar.
Först saknade vi ljungpiparna men efter ytterligare lite sol ljöd deras vemodiga spelläte över myren. De landade även oerhört lägligt framför våra tubkikare och tittade tillbaka på oss likt förundrade ”se, de är här i år igen”.
Även mesar och trastar hälsade dagen och vi försökte lägga på minnet vad skillnaden är mellan kol- och taltrast. Solen steg och orrarna kurade ihop sig bland tuvorna. Minusgrader blev till plusgrader och en svag vind vaknade från väst. Med den kom en blå kärrhök på graciösa vingar glidande i tysthet på span efter sin frukost.
Vid pennan,
Barbro
