Bestämde mig för en promenad idag vädret till trots. Bäst som jag går där och lyssnar till allt porlande vatten och tunga lovikavantar av blötsnö falla så hör jag dem, gässen. Jag vet inte om det är kanada- eller grågås men det spelar egentligen ingen roll. Tänker att jag kommer inte att se dem för de går säkert över molnen men jag hade fel. En kort stund senare kommer de, två V-formationer med drygt 30 gäss. Jag känner hur ångesten griper tag i min mage och jag vill skrika varnande - nej, nej, flyg inte så lågt åt det hållet!
Det är ett väldigt pratande dem emellan och plötsligt ändrar de kurs. De tar ett par varv, lågt över träden avtecknar de sig som skuggor mot den blygrå himlen. Jag följer dem med blicken där de försvinner, vart tar ni vägen? Bestämmer mig att gå till Sandsjöns mader, den sänkta sjö där fågelklubben länge försökt få kommunen och markägarna att gå med på att återställa en del till våtmarker för flyttfåglarna. Det har hittills inte fungerar och för ett tiotal år sedan var det stort intresse av att bygga vindkraft på Mörtelekssidan. Det lyckades klubben vara med att avstyra, åtminstone tills vidare, tack och lov.
Snöfallet intensifieras och mörkret faller fort. Jag kommer fram till Sandsjön men vattenspegeln är för långt bort och jag har ingen kikare med mig. Kan inte höra några gäss men vinden ligger fel och kanske följde de istället Badebodaån mot Mada och ängarna där? Jag vet inte men av någon anledning bytte de riktning istället för att flyga rakt in bland vindkraftverken. Kanske såg de hinderbelysningen. Kanske hade de redan flugit långt nog idag och behövde rasta. Kanske tvingade vädret ner dem. Jag vet inte och det gör ingen annan heller. Men det jag vet är att ingen vindkraftsförespråkare bryr sig om inlandssträckarna, varför skulle de göra det när de inte bryr sig om kuststräckarna?
Jag vandrar hemåt igen i tankar, glasögonen ligger blöta i min ficka, de hjälper föga i detta väder. Närmar mig bron över ån, någonting mörkt rör sig där, från ena sidan till den andra. En hund? Nej, det finns ingen här i den storleken som går lös på det viset. Ett rådjur? Nej för liten. En räv? Nej, fel rörelsemönster och dessutom skulle den inte försvinna ner i den översvämmade skogen. Så vad var det då? Efter att ha kommit fram till platsen och funderat lite är jag 99% säker att det var en utter. Rörelsemönstret, storleken och att den försvann ner från banvallen till vattnet. Jag har flera gånger funnit spår efter dem där på vintern. Så för första gången i mitt liv har jag sett en utter. På långt håll, lite osäkert, i skymning och snöblandat regn men ändå, en utter!