8 april

Gott för själen, ont för kroppen. Det frestar på en smula att vara fågelskådare så här års. Väckarklockan stod på 01.00 och timmen efter var vi ute i Uppvidingeskogarna under starkt månsken och blåsvart stjärnrymd. Det starka månljuset kändes som evig gryning och kan nog förklara till varför sparvugglor ropade hela natten och den smått fantastiska summan av 6-7 individer noterades.

Åtta hoande kattugglor hördes också liksom två ropande pärlugglor. Inför gryningen påbörjades också ett mäktigt tjäderspel med åtminstone sex tuppar. För att undvika störningar stod vi på avstånd och lyssnade på bataljen. När ljuden tystnat och klockan passerat sju, befann vi oss högt uppe på en höjd med vidsträckt utsikt och fann fem av tupparna posterade i lika många talltoppar. Imponerande att se dem så, som blåsvarta drakar med mörkt hakskägg och den lilla vita, märkliga slanten intill vingen. I bakgrunden hördes spelande orre, dubbeltrast och duvhöksparets grova kackel och kvidande. På en annan plats fann vi järptuppen. Först som en mörk skugga genom luften och så nedslag tätt intill baksidan av ett träd. Förstod först inte vad det var och hann få en hastig association till spillkråka innan tuppen började spela. Under halvtimmen framöver flög tuppen i allt snävare cirklar runt platsen där vi satt. Ibland promenerade och småsprang den helt öppet längs en  granlåga. Ibland satt den högt uppe i en björk, sträckte på sig med krökt hals och vred loss knoppar.

Härligt!

Mikael Persson och Roger Jönsson


  • Inga kommentarer hittades
Lägg till kommentar