För drygt en vecka sedan mötte jag våren i Serbien. Ett fantastiskt väder med anländande storkar och ladusvalor, råkorna bättrade på sina bon och ormvråkarna seglade högt i skyn. Plommonträd och slånbär stod i full blom när vi åkte hemåt.

 

Här hemma har en granne hjälpt mig att förse Ekhorvas fåglar med mat vid fågelmatningen. Mycket solrosfrön har det gått åt denna vinter, mest i fyra ekorrars hungriga magar. Jag har inte lyckats räkna antalet av varje art som förser sig varje dag men det är en fröjd att se mångfalden.

Svartmesen och tofsmesen har lämnat fågelmatningen för skogen, sidensvansarna drog förbi under slutet av februari och gråsiskorna gjorde bara ett kort uppehåll detta år.

Nu finns här större hackspett, gulsparv, talgoxe, blåmes, koltrast, dubbeltrast, grönsiska, nötväcka, trädkrypare, titor, domherre, rödhake, bergfink, bofink, grönfink och för första gången har steglitsen landat i trädgården. De kalasade först på fröställningarna av kardvädd innan de hittade annat.

Samsas alla? Njae, det är en hel del smågnabb runt maten. Speciellt en koltrasthanne har bestämt att bara han får äta här. Men när det kommer ett par honor och tre hannar till, ja då ger också han upp.

Sädesärlan är åter på mitt tak för att inspektera sin boplats och revir. Det är såklart inte samma som häckade här när vi flyttade hit för 21 år sedan, men jag tänker att det är nog en i rakt nedstigande släktled. Och det tycker jag är fantastiskt!

I skymningen ropar kattugglorna från Ekhorva reservats stora ekar och i går kväll hördes storlommens vackra sång från Hultbren.

 

  • Inga kommentarer hittades
Lägg till kommentar