Dåligt morgonhumör borde väl inte gälla ugglor i allmänhet och pärlugglor i synnerhet. Men är beredd att revidera den uppfattningen efter ett nattligt besök på Aborragölsbrännan. Likt tidigare ugglelysnande började turen i tystnad. Efter att ha härmat pärluggla fick jag till slut svar från Kärngölhållet. Men bara två-tre po-på-po innan det blev tyst. Försökte härma på nytt, väl medveten om att pärlugglan förmodligen satt kilometern bort. Plötsligt kände jag vinddraget från ugglan som kom som en kanonkula genom mörkret. Hann ducka vid den andra attacken, och gav omedelbart upp härmandet för total tystnad. Pärlugglan däremot slog sig ner 10-20 meter bort och fortsatte ropa upphetsat po-po-po varvat med kattlika jamande som fick mig att tänka på minervauggla. Mäktigt upplevelse i sällskap av en av mina absoluta favoritfåglar. Särskilt som en sparvuggla ackompanjerade pärlugglan inför gryningen.

  • Inga kommentarer hittades
Lägg till kommentar